Viñales - I mogoternas land

Runt omkring i den bördiga Viñalesdalen där främst tobak odlas reser sig mogoterna, dessa höjder som vare sig är berg eller kullar. Dragdjur används som de har gjort sen urminnes tider, maskiner syns aldrig på fälten vilket lämnar luften härligt frisk och ren mot stadens dieseldoft. I långa rader, sådda för hand ser man dem, plantorna som ger bladen som torkas. Dessa fermenteras och smaksätts ibland med t.ex honung för att ge äkta kubanska cigarrer, de bästa i världen enligt kubanerna själva.

Tempot är lugnare här på landet än i staden. I Viñales är djuren är en naturlig del av livet och överallt ser man höns, grisar, hundar och hästar. Allting är närodlat och kretsloppet så nära slutet det kan bli, inte för att det är poltiskt korrekt utan för att det alltid har varit så och förhoppningsvis förblir så.

Vi bor hemma hos en familj (Casa Particular), de bjuder på mangojuice från den egna trädgården, en dryck som smakar som ren nektar.

Den järnrika jorden är ockraröd och ständigt närvarande, denna livsgivande jord som är så typisk för Viñales stöter vi aldrig på igen. Den röda vägen för oss till en grotta inbäddad i mogoternas inre. Här ersätts det röda med det vita från kalkstenen och tempraturen blir genast mer behaglig. En man med en lykta för oss djupare och djupare in tills vi når fram till en bassäng dold i mörkret. Vattnet känns uppfriskande och den röda jorden sköljs bort.

Doften av gris slår emot oss när vi närmar oss inhägnaden i trädgården. I ett litet ihopsnickrat skjul står en gigantisk sugga och gluffsar i sig matrester. Vi frågar varför hon inte går ute och får reda på att hon ska slaktas dagen därpå, hennes aptit har vuxit med hennes storlek och hon är för dyr för att ha kvar. Ett par kvällar senare prövar vi hemmagjorda fläsksvålar.

Trädet står i ensam majestät och syns över hela Viñalesdalen, jag känner direkt att det här inte är ett vanligt träd och frågar vår guide. Han berättar med stor övertygelse om att det här är ett heligt träd med kraft att ändra ens öde. Lokalbefolkningen tar med sig en gåva och sätter i den ihåliga trädstammen för att ändra sin olycka eller för att få fortsatt välgång.